ARTIKLAR:

Allan Kardec, Spiritismens kodifierare

(Artikel av: Maria Aparecida Bergman för den brasilianska tidskriften:"Presença Espírita", sid. 44-50, speciell upplaga, som hyllning till Allan Kardecs två hundra års födelsejubileum den 3 oktober 2004) Översättning till svenska: Solveig Nordström och Maria A. Bergman

Allan Kardec var den man som de höga Andarna, på order av Sanningsanden, utvalde till den stora uppgiften att bli Spiritismens kodifierare.

I dag, då vi med stor glädje firar 200-årsdagen av hans födelse, tänker vi med vördnad på hans enastående gestalt. Vi säger "tänker på", i det vi hänför oss till ett välfunnet uttryck av den högt aktade och lärde spiritisten Deolindo Amorim, till vilken vi huvudsakligen vänder oss under arbetet med denna artikel: "Beträffande Allan Kardec, så behöver vi inte lovsjunga honom, ty han är redan lovsjungen, inte i människornas ögon, utan i andevärldens, på grund av sitt verk. Det vill säga att vårt lovprisande, hur intensivt det än må vara, skulle inte på något sätt förändra Allan Kardecs historiska betydelse." (1:s.16)

Allan Kardec som föddes i Frankrike den 3 oktober 1804, i den legendomspunna staden Lyon, fick namnet Hippolyte Léon Denizard Rivail och ärvde från sina förfäder en tradition av ärofulla dygder.

Tills han var sex år, fick han sin uppfostran i Lyon. Sedan skickades han till Yverdon i Schweiz för att fullborda sina studier vid det institut som grundats av läraren Johann Heinrich Pestalozzi (1746 - 1827), berömd som uppfostrare, filosof och författare. "I uppfostran såg han lösningen på alla samhälleliga och mänskliga problem". (3) För Pestalozzi är Jesus Kristus den modell och det exempel som vi bör följa. Det är nödvändigt att tro på Gud som vår Fader. Gudlösheten får alla sociala band att brista. Den förnekar människokärleken och följaktligen den ömsesidiga pliktuppfyllelsen, som uppstår då alla känner sig som barn till samme far. Det var inte av en slump som Rivail fick Pestalozzi till läromästare. Dennes tankar rörde sig i banor som i mycket liknade den framtida Lära som hans lärjunge skulle kodifiera.

Rivail blev en av de skickligaste eleverna till denne framstående lärare och en av de effektivaste förkämparna för hans undervisningsmetod som kom att utöva ett så stort inflytande på uppfostringsreformen i Frankrike och Tyskland.

Tack vare en enastående intelligens, en fast karaktär och speciella talanger, kunde han redan vid fjorton års ålder lära ut det som han inhämtat till sina mindre begåvade studiekamrater.

Han blev polyglott, avlade höga examina i naturvetenskap och litteratur samt ägnade sig åt studier av Magnetism. Han kom att ha en vidsträckt humanistisk kultur och en djup böjelse för filosofi.

Eftersom han tillhörde en familj som av tradition var katolsk , men hade fått sin uppfostran i ett protestantiskt land, fick han uppleva många exempel på religiös intolerans. Detta faktum väckte hos honom tanken på en religiös reform med ändamålet att uppnå en samstämmighet mellan olika trosåskådningar. Han saknade emellertid det viktigaste materialet för att lösa detta problem. Spiritismen skulle senare hjälpa honom att utföra detta storartade arbete.

När han avslutat sina studier i Yverdon, återvände han till Frankrike.

Han skrev och talade flytande tyska och översatte ett flertal böcker om uppfostran och moral till detta språk. Han gjorde sig känd som pedagog och författare av prisbelönade verk.

"Han var medlem av flera lärda sällskap, bl. a. av Academie Real de Arras, vilken i en tävling år 1831 belönade honom för en tänkvärd översikt beträffande frågan Vilken är den studiemetod som bäst uppfyller vår tids krav?" (4:s.13)

I de litterära och pedagogiska kretsar som Rivail besökte i Paris, träffade han Amélie Boudet, lärare och författare till ett flertal läroböcker, dessutom intelligent och rik, känslig och gladlynt. De gifte sig den 6 februari 1832. I denna kvinna fann Rivail sin främsta medhjälpare för sin framtida mission som Spiritismens kodifierare.

Under fem år, från 1835 till 1840, gav han gratis undervisning i kemi, fysik, jämförande anatomi, astronomi samt andra ämnen åt fattiga elever i sitt hem på Rue de Sèvres.

Tack vare sina studier i Magnetism kom Rivail i kontakt med magnetisören Fortier, genom vilken han 1854 för första gången hörde talas om fenomenen som kallades "roterandebord".

En dag sade Fortier till honom: - Det är fantastiskt! Man kan inte bara få bordet att rotera, man kan också få det att tala. Man frågar och det svarar.

- Det är en annan sak, svarade Rivail. Jag tror bara, när jag får se det. Och när man kan bevisa för mig att ett bord har en hjärna att tänka med och nerver att känna med och att det kan bli somnanbult. Tills detta sker måste ni tillåta mig att bara betrakta detta som en ren saga.

Så var Rivails inställning i början: han förnekade ingenting, men han fordrade bevis och ville se och observera för att tro. Han skrev: "I början av följande år, 1855, träffade jag Carlotti, som varit min vän sedan 25 år tillbaka. Han talade med mig om dessa fenomen (…) med den entusiasm, som han alltid omfattar nya idéer. Han var den förste som talade med mig om Andarnas ingripande. Och han berättade så mycket och så märkliga ting att han i stället för att övertyga mig, fick mina tvivel att växa." - Du kommer en dag att vara en av oss, sade han. - Jag säger inte att jag inte kommer att vara det, sade jag; det får vi se längre fram.

"En dag i maj befann jag mig i fru Rogers hem tillsammans med Fortier, hennes magnetisör. Där träffade jag herr Pâtier och fru Plainemaison som talade med mig om dessa fenomen med samma intresse som Carlotti, men på ett annat sätt. Herr Pâtier var statstjänsteman, en äldre och högt bildad man, till karaktären seriös, lidelsefri och saklig. Hans nyktra språk, fritt från varje slag av entusiasm, gjorde ett djupt intryck på mig och när han inbjöd mig att närvara vid de experiment som gjordes hemma hos fru Plainemaison, accepterade jag villigt. (…) Det var där som jag fick bli vittne till fenomenet med de roterande borden som hoppade och sprang och detta under sådana omständigheter att det inte var möjligt att tvivla.

Mina idéer hade inte på något sätt undergått någon förändring, men det måste finnas en orsak till det som skedde. Jag såg att bakom det som tycktes vara en fånig lek, som gjordes med dessa fenomen, fanns något allvarligt, liksom revelationen av en ny lag , som jag lovade mig själv att utforska mera grundligt."

Det fanns på den tiden sanningssökare och forskare som intresserade sig för de mediumniska fenomenen och många av dem gjorde experiment som var värda beröm, och de hade mod och hederlighet att bekräfta inför allmänheten sanningshalten i deras bevismaterial. Icke desto mindre lämnade dessa personer aldrig det experimentella fältet.

Kardec hade också gjort observationer och experiment lika skickligt som de andra. Men tack vare sitt djupmejslande filosofiska sinne gick han mycket längre. Han tänkte omedelbart på de filosofiska konsekvenserna av upptäckten av de lagar som styr dessa fenomen, vilka blivit observerade under alla tider, men aldrig blivit riktigt förstådda. Han såg snart att denna förståelse var nödvändig för att förklara människoandens allvarligaste problem.

"Sedan "Andarnas Bok", - Spiritismens grundläggande verk, - blivit publicerad, försvinner läraren Rivail och Allan Kardec uppstår. Han blir den man vi känner, som ledaren, missionären, vars verk inte försvunnit "i seklernas allt uppslukande vågsvall". (1: s. 22)

Skulle det vara korrekt att säga, som många gör, att Allan Kardec är Spiritismens grundare eller att kalla den Spiritistiska Läran för Kardecism? Andra säger att Kardec bara var den som kompilerade och samlade de upplysningar som givits av Andarna.

Se här hur den lärde spiritisten Deolindo Amorim tänkte:

"Det är klart att Läran inte är hans; det är Andarnas lära, vilket han själv är mån om att understryka. Han är inte grundaren av Spiritismen (...) Men - och detta är sant - man kan inte skilja personen Allan Kardec från den Lära han kodifierade. Vi medger att han inte var upphovsmannen, men han var förvisso den individ som blivit utvald av Himlen. Hans personliga deltagande är omisskännligt och ovärderligt. Just på grund av hans inlägg, alltid i rätta ögonblicket, blev många frågor belysta av de andliga lärarna vid utarbetandet av Läran. Han var inte, som man säger, bara samlare och kompilator. Absolut inte!" (1: s. 17)

"(…) Han ingrep många gånger på ett omdömesgillt sätt genom att formulera om frågor och framkalla mera upplysande svar. (…) Kardecs skarpsinnighet och kritiska omdöme genomträngde de mest ömtåliga frågor och gav anledning till personliga kommentarer och välbetänkta analyser." "Låt oss framför allt öppna "Andarnas Bok", så kommer vi att finna värdefulla kommentarer i form av fotnoter, vilka alldeles tillräckligt visar att Allan Kardecs deltagande i utarbetandet av Läran var aktivt och nödvändigt, även om den grundläggande undervisningen härrörde från Andarna." (…) (1: s. 17, 18) "Låt oss även öppna "Genesis", ett annat av de viktigaste verken i Kodifikationen, så får vi se inom hur många kunskapsområden Allan Kardecs humanistiska idéer kunde röra sig: geografi, historia, geologi, psykologi, antropologi, och ännu mycket mera." (1: s. 30)

"Kardec hade helhetssynen och öppenheten för att möta alla frågor som presenterades för honom. (1: s.30) Framför allt var han en person med frigjord inställning och vidsynt betraktelsesätt som gjorde det möjligt för honom att undersöka alla ämnen från olika synvinklar. Genom sin humanistiska kultur och sina erfarenheter från det förflutna, hade han andliga antenner utsträckta i alla dimensioner." (1: s. 33) " "(…) Vid sin reinkarnation 1804 hade Kardec kommit till jorden med en andlig struktur som blivit uppbyggd och förstärkt under tidigare existenser. (…) Om han blev utvald till den stora uppgiften att ta emot undervisning från Himlen och organisera den Spiritistiska Lärans kodifikation, så är det tydligt att han i sig själv redan hade förutsättningen för att bli en genuin missionär." (1: s. 32, 33)

Andarna avslöjade att Denizard Rivail i en tidigare reinkarnation hade levt i Gallien, med namnet Allan Kardec. Detta är förklaringen till den pseudonym som han gav sig själv. I en senare reinkarnation var han martyren Johan Huss.

" (…) Han saknade verkligen inte den kallsinnighet som var nödvändig för att begrunda fenomenen. Hur speciellt kriteriet än kunde vara, förlorade han aldrig den kosmopolitiska helhetssynen. Därför riktade sig kodifikationen av Spiritismen inte bara till Frankrike eller Västerlandet, utan till hela världen, "ty fakta om Andarnas manifestation finns överallt." (…) De andliga ledarna fann i honom en man som var förberedd för denna mission." (1:s.33,34) "(…) Utan försakelse och många gånger självuppoffring blir ingen människa missionär, även om man av naturen begåvats med mycken intelligens och kultur." (1: s. 34)

"Allan Kardec (…) levde sitt liv som missionär för den uppgift åt vilken han vigt sitt liv, men han uppträdde aldrig som "ägare av sanningen", aldrig uttalade han fördömelser eller påbjöd förakt för världen. Han var en sällskaplig människa med enkla vanor. Han ville inte framstå som en person som var olik alla andra. Han var integrerad i samhället och lämpade sig efter de seder som utmärkte hans tid och miljö. (…)" (1: s. 35)

"Meningen med den reform som Allan Kardec utförde i världen, var inte att samla en massa människor; det var en stillsam och övertygande reform som gick ut på att skapa trosvissa människor, inte skenheliga frälsta. Han var en vederhäftig, outtröttlig och djuplodande reformator. (…)" (1: s. 36)

" Allan Kardec var utrustad med andlig klarsyn till att förstå och bedöma de mänskliga svagheterna. Han ägde också sunt förnuft, så att han kunde tillrättavisa utan att såra. Praktisk psykolog och iakttagare som han var, visste han att man inte kan förbättra människor vare sig med hotelser eller moralföreläsningar som fördömer. Det är nödvändigt att kunskapens ljus genomtränger själen och att viljan att inte mera handla orätt utvecklas och förstärks genom övertygelse och livserfarenhet. Det är ett mycket individuellt problem. Var och en har sitt psykologiska ögonblick för att vakna. (…)" (1: s. 36)

"Vi vill påstå att Allan Kardec utförde en av de viktigaste missionerna i jordens historia. (1: s. 37)

Den ära som tillkommer Allan Kardec, är en andlig ära, utan mänskliga utsmyckningar. Den förblir oföränderlig, ty det är en ära som aldrig kan förmörkas, en ära som livnär sig av Andens rikedom och inte är beroende av historiska begränsningar. Och därför är han än i dag en sol som lyser för mänskligheten genom andens strålande ljus." (1: s. 37)

På denna betydelsefulla dag säger vi, med hjärtat fyllt av evig tacksamhet: Ära, ära vare Allan Kardec, vår älskade Kodifierare!

KÄLLFÖRTECKNING:

1. ALLAN KARDEC, av Deolindo Amorim - Instituto Maria, och - Instituto de Cultura Espírita de Juiz de Fora.

2. O PRINCIPIANTE ESPÍRITA, BIOGRAFIA DE ALLAN KARDEC, av Henri Sausse. Övers. D.T. Guimarães. Ed. LAKE.

3. A EDUCAÇÃO DA NOVA ERA, av Dora Incontri - Editora Comenius

4. OBRAS PÓSTUMAS, av Allan Kardec - Editora FEB.

5. A MISSÃO DE ALLAN KARDEC, av Carlos Imbassahy - Editora FEP